Min förlossning



Ja, nu när jag har återvänt till att göra lite inlägg här på bloggen får jag väl börja med att berätta om händelsen som ledde till mitt blogguppehåll tidigare. Nämligen min förlossning av lilla dottern. Har under hela tiden skrivit ner tankar och funderingar i min gravid-bok, så man ska komma ihåg allting vecka för vecka. Det blev lite annorlunda än vad jag hade hoppats:

Värkarna startar redan på morgonen den 2 april. Till en början är de lätta men tilltar kraftigt efter ett par timmars vila hemma. Klockan 13.00 skrivs jag in på förlossningsavdelningen och vid det laget kan jag knappt gå för värkarna. Trodde knappt jag skulle klara mig för egen maskin in genom entrén på Östra. Eftersom det är min andra födsel så ville  jag komma in till sjukhuset i tid – om det kanske skulle gå toksnabbt. Vill ju inte föda hemma. Det hade inte varit särskilt roligt. Usch!

Min sambo är med mig såklart och till skillnad mot vad jag trodde så är han ko-lugn under precis hela förlossningsförloppet. (Han är ju annars lite känslig för blod och sprutor och sånt ;-) Men nädå, han masserade och baddade panna och höll handen så duktigt så. Och jag som har retats så mycket innan och slått vad om att han skulle svimma och hamna i en sjukhussäng intill mig..;-)

När jag kommer in på mitt sjukhusrum är jag öppen 4 centimeter – gah – alltså hela 6 centimeter kvar. Känns som att jag redan borde kommit längre än så med dessa j-vla värkar. Får först lustgas som gör mig lite ”borta” och smårolig. Min sambo sa att jag bara pratade nonsens emellanåt och skrattade…haha. När det gör ännu ondare ber jag tillslut de översnälla sköterskorna om att få EDA (epiduralbedövning). Den sitter som en smäck och allt känns mycket bättre under flera timmar. Lycka! Att man kan må såpass bra när man föder barn, minns jag att jag tänkte. (Vid min första dotters förlossning fick jag också EDA, men den tog inte på rätt ställe och fungerade därför inte, så enda smärtstillande jag hade den gången var lustgas. Inte trevligt alls.)

Ca klockan 20.00 är jag i alla fall öppen totalt, alltså 10 centimeter. Då har jag jobbat mig i 7-8 timmar sedan jag kom in till Östra sjukhuset. Och nu är det bara ett fåtal krystvärkar kvar (kanske 30 minuter?) och sköterskorna står och peppar mig. Det har börjat göra grymt ont igen nu. Dock kommer inga krystvärkar alls. Snacka om att bli snuvad på konfekten. 

Det visar sig att lilltjejen därinne har lagt huvudet på sned och fastnat någonstans på vägen. Kommer varken fram eller tillbaka och värkarna stannar upp litegrann. Efter att det har uppdagats försöker man så att få henne uträtad igen, genom att jag skall ändra och flytta mig i olika ställningar. Det där gör mig tillslut bara förbannad. Det är tungt att förflytta 30 kg extra vikt i en säng och alla drar i mig från olika håll samtidigt.

Ytterligare 4 timmar har nu passerat utan någon som helst framgång. Jag är så trött på det här! Orkar bara inte mer, om inget positivt händer snart! Att föda barn är verkligen ingen rolig historia. Då beslutas det plötlsigt att jag skall tas till operationssalen för att göra ett akut kejsarsnitt istället. För hon kommer faktiskt inte ut vad vi än försöker göra. Puh, jag blir förvånansvärt glad över att få göra ett snitt. Det trodde jag faktiskt inte. Men vilken befrielse – snart så är det över och då får jag äntligen hålla henne i min famn!
  
Klockan 01.28 den 3 april blir hon då utplockad, vår lilla tjej. Ingreppet tar bara ett par futtiga minuter. Vilken lättnad jag kände då. Och lyckan känner såklart inga gränser. Både jag och hennes far fäller lite glädjetårar. Hon är frisk och stark, men skriker inte särskilt högt. Mer gnyr. Och hon är jättesöt! Livet är allt bra fantastiskt va! :-)

Hennes namn är Emma Linnea Josefine Kjellberg.


Gravid. En fyll-i-bok om nio månaders väntan. Ett uppslag för varje vecka i graviditeten.

Annonser

4 Responses to Min förlossning

  1. Monica skriver:

    Då när du blev förbannad, du nitade ingen, va? ;)
    Göttans att allt gick bra till slut, men det blir nog en envis liten tjej, att sätta sig på tvären så där *lol*
    Grattis än en gång!

  2. Ankie skriver:

    Tackar :-) Nädå, nitade ingen – trots mina Hisingen-gener ;-)

  3. Em skriver:

    Haha, lustgasen verkar vara rolig den! Du kämpade på väl! Skönt att ha en stöttande sambo nära, tur han inte svimmade! Tihi. Grattis till den nya familjemedlemmen! Finfint namn ;)

  4. Ankie skriver:

    Tackar så mycket <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: